Whether 'tis nobler in the mind to suffer

Coldplay - Lost?

Just because I'm losing
Doesn't mean I'm lost
Doesn't mean I'll stop
Doesn't mean I'm in a cross

Just because I'm hurting
Doesn't mean I'm hurt
Doesn't mean I didn't get what I deserve
No better and no worse

I just got lost
Every river that I've tried to cross
And every door I ever tried was locked
Ooh-Oh, And I'm just waiting till the shine wears off...

You might be a big fish
In a little pond
Doesn't mean you've won
'Cause along may come
A bigger one

And you'll be lost
Every river that you try to cross
Every gun you ever held went off
Ooh-Oh, And I'm just waiting till the firing stops
Ooh-Oh, And I'm just waiting till the shine wears off

Igår tog jag på mig springskorna, för första gången på.. 2 år kanske?
Jag var helt enkelt tvungen att försöka springa bort all min ilska, min besvikelse på livet.
Detta gjorde jag med musiken på hösta volym - ett försök att få bort mina tankar ifrån mitt huvud. Det funkade inte.
Jag hann springa 1km i ren frustration innan jag insåg att "Aha, det är jag som har världens dåligaste kondition, ja. Det hade jag glömt." och därefter gick jag, men jag tog i allt vad jag hade i uppförsbackarna istället.
Det var riktigt kallt och snön yrde, men trots att snöflingorna stack mig som nålar i ögonen så fortsatte jag att gå/springa. Jag har nog aldrig varit så arg eller så målmedveten i hela mitt liv.
Vid ett tillfälle sprang jag förbi en vattenpöl som var formad som ett hjärta.
Jag hann springa 5 steg innan jag av en reflex vände mig om för att sedan stampa i den så vattnet yrde.
Efter det var jag alldeles dyngsur och ännu argare än förut.
På något vis så tror jag att mitt undermedvetna försökte visa hur mitt egna hjärta kände, och jag kan säkert intyga att mitt undermetvetna visade rätt slags känslor.
För mitt hjärta är ganska jävla förstört.

På något vis kom jag hem, och inte helt slutkörd - som jag hade hoppats på att jag skulle vara, utan jag kom hem mer målmedveten. Fortfarande arg dock, men med en mer posetiv inställning.
Med hjälp av några underbara låtar fick jag tillbaka gnistan mot att slåss emot livet igen.
Jag menar: har jag en gång börjat slåss emot en fiende så kan jag aldrig sluta förrens jag vunnit.

Jag citerar kapten röd:
Vi kommer aldrig, ge upp utan en kamp,
nej du kan inte vända så fort vägen blivit brant.
Å du tar inga order från någon fesen kommendant, låt dom försöka men ditt svar blir millitant.
Man du kommer aldrig, ge upp utan en kamp, nej du kan inte tiga när sanningen blitt genant.
Å du tar inga order från någon fesen kommendant, håll ut min syster.

Håll ut systra mi. Du kan se igenom deras mask och deras leende av plast.
Deras, Botoxhysteri, men är det till en lycka eller last när ditt smajl sitter fast.
För varje dag som passerar, bevittnar man hur någon ung själ havererar.
På grund av något sjukt ideal dom planterat, du är ingen vara man kan reklamera.
Men du vet när dom vill lära dig bli smal utan att banta.
Med så mycket plast i kroppen att dom går att panta.
Men det är inte dig dom vill ha det är dina slantar,
så dom är inga vänner å dom e inga bekanta.

Ordet ensam börjar ta en överlägset stor del av min hjärna.
Det är som om en dålig ängel på min högra axel viskar det om och om igen i mitt öra, så jag aldrig någonsin glömmer känslan. Och ekot som alltid finns där påminner mig varje dag, hur mycket jag än försöker att inte lyssna.

Idag satt jag i en busskur utanför bowlinghallen i femtio minuter.
Det var bitande kallt medans regn föll från den mulna himmelen, och världen fick vid detta tillfälle en skrämmande gråskala över sig.
Jag letade omkring efter ljus och färger, men den enda gnutta av färg fanns i mina rosa slingor som jag såg i spegelbilden av mig själv i glaset där annonserna sitter.
Jag spelade musik på hög volym, men ibland tog jag ut lurarna och hörde visselpipan ifrån fotbollsmatchen några hundra meter därifrån. Jag undrade vad som hände, men jag kunde inte förmå mig att gå dit, även fast det varit anledningen till att jag kommit.
Men att gå dit själv hade varit som att gå dit naken: jag skulle ha blottat mig för många människor som kände mig, de skulle fått sett vilken ensam och sorglig individ jag egenligen är. Jag kunde bara inte ge dem den tillfredsställensen.

Någonstans under de femtio minuterna insåg jag vilken patetisk människa jag är.
Jag insåg att jag är den vän man inte riktigt har tid att umgås med,
och att det är okej att läma mig ensam.
Jag blandade den uppenbarelsen med andra hjärtskärande saker, tills det blev en soppa.
Detta gjorde att jag satt och skakade samtidigt som enorma tårar rann ned för mina kinder. Folk gick förbi mig, men jag torkade inte ens bort mina tårar från min haka.
Jag satt där, stilla som en staty, medans det droppade från mina ögon i takt med musiken. Jag tappade slutligen känseln i fötterna.
När bussen väl kom var jag så pass genomfrysen och så pass tom, så till och med busschaffören tyckte synd om mig. Jag såg hans undringar och hans ömkan i ögonen när jag suckade fram ett trött "Hej" från mitt uttryckslösa ansikte,
samtidigt som jag visade mitt kort.
"Vad har du tvingats gått igenom?" sa hans rynkade ögon till mig.
Jag hade då tömt ut all min ork, och hade varken tårar kvar att gråta ut eller tankar snurrandes i mitt huvud.
Hela bussresan satt jag och stirrade tomt ut genom fönstret lyssnandes på musik,
och jag såg hur regnet träffade glaset och hur dropparna sedan tävlade om vem som kom ned först.
Den enda tanken jag hade var att dessa regndroppar fungerade på samma sätt som tårar, och det förundrade mig på något sätt. Det var ju faktiskt ganska vackert.
Dessa tankar skrämde mig till viss del, eftersom jag brukar säga att smärta får mig att inse att något varit på riktigt. Men jag har aldrig tidigare tänkt tanken att smärta kan ses som något vackert.
Och vid närmare eftertanke så är smärta något som är så otroligt ärligt, och den ärligheten fångas i den sårades ögon. Konst för mig är när man ser något man aldrig sett förut, och smärta  visar sig alltid på olika sätt.
Och det, det är ju faktiskt ganska vackert, eftersom smärta kan borra sig igenom och beröra som ingen annan känsla kan.

They loved my fancy underwear. Every boyfriend, every year.
I tried to keep 'em entertained, when they can hardly remember my name.
I did everything I could, just to make them love and treat me good
I'd find myself alone - Asking myself where did I go wrong?

Imorgon börjar skolan igen. Can't wait ehe, nja.

För mig finns det inga ord som kan beskriva Lady Gaga.
Hon är arrogant, leker med sexualiteter samt gör allt för att provocera och chocka världen.
Trots detta är hon den smartaste kvinnan jag vet, och jag beundrar henne så otroligt mycket!
Hon är den person jag alltid velat vara:
Hon skiter i kontroversialiteten och kör sitt eget race, samtidigt som hon har ett budskap och bra avsikter.
Hon är den enda människa på hela jorden som aldrig gör mig besviken, och hon lyckas alltid förundra och fascinera mig.
Hon är för mig lika mycket insperation som förebild.

Jag menar: Hur bisarr är inte denna video egentligen?
Världen vill inte se saker som detta, de vill censurera kvinnokroppen till minsta detalj.
Men Lady Gaga gör så omvärlden vaknar upp på hennes eget vis, alltså genom att visa så mycket som möjligt.
Jag hatar de konservativa arslena som gett världen denna uppfattning och dessa fördomar.
Det går inte beskriva hur mycket de homosexuella har lidit pågrund av just fördomar - och det hemska är att fördomarna fortfarande ligger kvar i vissa människors natur, det är fortfarande "inte normalt" att vara gay och många anser att man diskriminerar livets mening med att just vara homosexuell.
Och tyvärr är det inte bara de homosexuella som råkat illa ut på grund av detta, utan även vi kvinnor.
Vi kvinnor har lidit så fruktansvärt länge pågrund av vad männen bestämt:
Vi ska laga mat, vi ska ta hand om barnen, vi ska städa, vi ska lyssna på våra män - och trots att det är 2000-talet och att de flesta människor ändrat uppfattning om detta så är det fortfarande för de flesta naturligt att tänka såhär. Samma sak om en kvinna visar för mycket, då är man plötsligt horig och slampig.
Att gå bh-lös under en genomsylig tröja är fullkomligt ofattbart och äckligt - bröstvårtor är tydligen något som skall döljas in i minsta detalj.

I min religion älskar vi både bröst, snoppar, rumpor och fittor.
Vi älskar också alla människor, förutom konservativa arlsen. De är inte välkomna.
För alla homosexuella, alla hetrosexuella, alla bisexuella, alla transor och alla andra queers är välkomna i min religion samt in i min värld, och in i mitt hjärta, framför allt. 
Ingen människa på jorden ska behöva skämmas över sin sexuella lust, sexuella läggning eller sin egna kropp.
Lady Gaga är min profet, och jag tackar henne för att hon visar världen att sexualitet inte är något man skall censurera eller skämmas över.
Frågan är dock: Hur länge kommer det ta för världen att inse detta?

Jag byggde upp en fet jävla ogenomtränglig mur omkring mitt hjärta i hopp om att den skylle skydda mig från att bli sårad igen. Jag byggde den med mina egna händer:
Jag blandade mitt eget cement och jag bar mina egna tegelstenar.
Det var ett hårt jobb för en flicka som inte visste någonting om hur man gjorde, varje dag gjorde mig utmattad men jag var målmedveten: Inga fler knivar skulle få tillgång till att hugga mitt hjärta igen.
När muren väl stod uppe släppte jag allt som hade med känslor att göra:
På så vis kunde ingen ta sig in och röra om där inne, för att sedan svika mig och lämna mig alldeles ensam.
Med andra ord var jag helt enkelt livrädd för att släppa in någon igen.

---

Det tog mig länge att inse att en mur inte kunde skydda mig ifrån mig själv.
Den senaste tiden har jag lyckats förstöra allt som gått att förstöra, och jag känner mig dummare än någonsin.
Jag är inte van att göra bort mig på det här viset, jag har aldrig varit den som gått omkring och byggt mina egna helveten på jorden - i vanliga fall är det jorden som bygger helveten åt mig, och jag måste erkänna att det är mycket enklare att handskas med.
Jag har nu kommit till den punkten då jag inser att en stor del av mig själv har försvunnit i rädslan för att bli sårad, och jag inser tillslut att muren aldrig kunde skydda mig från de människor som ville mig illa.
För nu, tre månader senare, är jag fortfarande lika rädd för att våga släppa någon inpå livet, och ännu mer sårad än vad jag var från början.
Men trots allt detta så står muren kvar, fallfärdig och sårad.
Jag antar att jag ännu inte har modet för att kunna riva den, men en dag vänner, en dag.