Någonstans på vägen förlorade jag mig själv
Jag byggde upp en fet jävla ogenomtränglig mur omkring mitt hjärta i hopp om att den skylle skydda mig från att bli sårad igen. Jag byggde den med mina egna händer:
Jag blandade mitt eget cement och jag bar mina egna tegelstenar.
Det var ett hårt jobb för en flicka som inte visste någonting om hur man gjorde, varje dag gjorde mig utmattad men jag var målmedveten: Inga fler knivar skulle få tillgång till att hugga mitt hjärta igen.
När muren väl stod uppe släppte jag allt som hade med känslor att göra:
På så vis kunde ingen ta sig in och röra om där inne, för att sedan svika mig och lämna mig alldeles ensam.
Med andra ord var jag helt enkelt livrädd för att släppa in någon igen.
Det tog mig länge att inse att en mur inte kunde skydda mig ifrån mig själv.
Den senaste tiden har jag lyckats förstöra allt som gått att förstöra, och jag känner mig dummare än någonsin.
Jag är inte van att göra bort mig på det här viset, jag har aldrig varit den som gått omkring och byggt mina egna helveten på jorden - i vanliga fall är det jorden som bygger helveten åt mig, och jag måste erkänna att det är mycket enklare att handskas med.
Jag har nu kommit till den punkten då jag inser att en stor del av mig själv har försvunnit i rädslan för att bli sårad, och jag inser tillslut att muren aldrig kunde skydda mig från de människor som ville mig illa.
För nu, tre månader senare, är jag fortfarande lika rädd för att våga släppa någon inpå livet, och ännu mer sårad än vad jag var från början.
Men trots allt detta så står muren kvar, fallfärdig och sårad.
Jag antar att jag ännu inte har modet för att kunna riva den, men en dag vänner, en dag.
Jag blandade mitt eget cement och jag bar mina egna tegelstenar.
Det var ett hårt jobb för en flicka som inte visste någonting om hur man gjorde, varje dag gjorde mig utmattad men jag var målmedveten: Inga fler knivar skulle få tillgång till att hugga mitt hjärta igen.
När muren väl stod uppe släppte jag allt som hade med känslor att göra:
På så vis kunde ingen ta sig in och röra om där inne, för att sedan svika mig och lämna mig alldeles ensam.
Med andra ord var jag helt enkelt livrädd för att släppa in någon igen.
Det tog mig länge att inse att en mur inte kunde skydda mig ifrån mig själv.
Den senaste tiden har jag lyckats förstöra allt som gått att förstöra, och jag känner mig dummare än någonsin.
Jag är inte van att göra bort mig på det här viset, jag har aldrig varit den som gått omkring och byggt mina egna helveten på jorden - i vanliga fall är det jorden som bygger helveten åt mig, och jag måste erkänna att det är mycket enklare att handskas med.
Jag har nu kommit till den punkten då jag inser att en stor del av mig själv har försvunnit i rädslan för att bli sårad, och jag inser tillslut att muren aldrig kunde skydda mig från de människor som ville mig illa.
För nu, tre månader senare, är jag fortfarande lika rädd för att våga släppa någon inpå livet, och ännu mer sårad än vad jag var från början.
Men trots allt detta så står muren kvar, fallfärdig och sårad.
Jag antar att jag ännu inte har modet för att kunna riva den, men en dag vänner, en dag.
Kommentarer
Trackback
