Whether 'tis nobler in the mind to suffer

Idag har jag suttit i ett vidöppet fönster och tänkt på livet och kärleken.
Solen sken, fåglarna kvittrade och snön glittrade sådär som den alltid gör på vintern.
För första gången på länge kände jag en lättnad över att världen trots allt kan vara vacker även om vi människor som lever i den förstör den av girighet och egoism.

Jag har skaffat mig en vän, det är en virus-bakterie som kallas mycoplasma och som sätter sig i mina celler.
(På svenska: en svårbehandlad lunginflammation.)
Farbror doktorn sa att den var svårbehandlad så nu sitter jag med antibiotika och två olika hostmediciner, varav en innehåller morfin för att kunna få mig att sova.
Ändå sitter jag nu uppe, även fast klockan är långt över midnatt.
Jag är varken trött eller pigg, jag bara finns här bland mina miljoner
tankar som snurrar i mitt huvud.
Det var enklare förut, när små genomsynliga, salta tårar gled ned för mina kinder innan jag somnade, tårarna tog med sig problemen för tillfället och lämnade sinnet blankt, och jag kunde somna utan problem. 
Fast som min mamma brukar säga:
"Du tänker alldeles för mycket lilla vän, jag förstår inte hur alla tankar får plats i din lilla kropp. Du är som Nalle Puh, min söta lilla björn."
Jag älskar min mamma, även fast hon som alla andra mammor ibland är den mest överbeskyddande och töntigaste mamman i världen.

Jag befann mig på samma ställe där jag befunnit mig i så många månader, men idag kände jag mig inte som hemma.
Omkring mig fanns människor som stått mig nära så länge, men idag kändes det som om jag inte kände dem.
Bland ekot från gymnastikskor och publikens stödjande rytm från klappningar och stampningar kände jag mig som en främling.
Till och med de välbekanta dofterna som svett, gummi och kämparvilja doftade annorlunda.
De var avlägsna, som om de inte ville att jag skulle känna lukten av dem.
Men det var något annat som stal min uppmärksamhet, något som gjorde att matchens musik blev till tysta bakgrundsmelodier.
Det var nyanser av grönt och brunt som stal min uppmärksamhet,
de var formade i cirklar med en svart mittpunkt - dina ögon.
Dina ögon lös som eld och frätte sönder mig.
Jag visste att det var mina ord som förargat dig, och det tyngde mig, och det tynger mig än.

Idag var jag på samma ställe där jag befunnit mig så många månader, och jag insåg till min besvikelse att jag kan behöva ge upp hårda träbänkar och höga visslingar från visselpipor endast för ett par dumma ord som började som en sak - men som förvandlades under tiden och blev till något annat, utan att jag hade något att göra med det. Och det tynger mig.
Mitt liv har alltid en tendens att göra knutar och trassel på alla trådar, och det börjar bli svårare och svårare för mig att hitta lösningar på trasslet för varje ny knut och varje nytt trassel.
Ibland önskar jag bara att min tur kunde vända, bara för ett litet tag.