Whether 'tis nobler in the mind to suffer

Idag har jag suttit i ett vidöppet fönster och tänkt på livet och kärleken.
Solen sken, fåglarna kvittrade och snön glittrade sådär som den alltid gör på vintern.
För första gången på länge kände jag en lättnad över att världen trots allt kan vara vacker även om vi människor som lever i den förstör den av girighet och egoism.

Jag har skaffat mig en vän, det är en virus-bakterie som kallas mycoplasma och som sätter sig i mina celler.
(På svenska: en svårbehandlad lunginflammation.)
Farbror doktorn sa att den var svårbehandlad så nu sitter jag med antibiotika och två olika hostmediciner, varav en innehåller morfin för att kunna få mig att sova.
Ändå sitter jag nu uppe, även fast klockan är långt över midnatt.
Jag är varken trött eller pigg, jag bara finns här bland mina miljoner
tankar som snurrar i mitt huvud.
Det var enklare förut, när små genomsynliga, salta tårar gled ned för mina kinder innan jag somnade, tårarna tog med sig problemen för tillfället och lämnade sinnet blankt, och jag kunde somna utan problem. 
Fast som min mamma brukar säga:
"Du tänker alldeles för mycket lilla vän, jag förstår inte hur alla tankar får plats i din lilla kropp. Du är som Nalle Puh, min söta lilla björn."
Jag älskar min mamma, även fast hon som alla andra mammor ibland är den mest överbeskyddande och töntigaste mamman i världen.