Everyone I know, goes away, in the end
Igår tog jag på mig springskorna, för första gången på.. 2 år kanske?
Jag var helt enkelt tvungen att försöka springa bort all min ilska, min besvikelse på livet.
Detta gjorde jag med musiken på hösta volym - ett försök att få bort mina tankar ifrån mitt huvud. Det funkade inte.
Jag hann springa 1km i ren frustration innan jag insåg att "Aha, det är jag som har världens dåligaste kondition, ja. Det hade jag glömt." och därefter gick jag, men jag tog i allt vad jag hade i uppförsbackarna istället.
Det var riktigt kallt och snön yrde, men trots att snöflingorna stack mig som nålar i ögonen så fortsatte jag att gå/springa. Jag har nog aldrig varit så arg eller så målmedveten i hela mitt liv.
Vid ett tillfälle sprang jag förbi en vattenpöl som var formad som ett hjärta.
Jag hann springa 5 steg innan jag av en reflex vände mig om för att sedan stampa i den så vattnet yrde.
Efter det var jag alldeles dyngsur och ännu argare än förut.
På något vis så tror jag att mitt undermedvetna försökte visa hur mitt egna hjärta kände, och jag kan säkert intyga att mitt undermetvetna visade rätt slags känslor.
För mitt hjärta är ganska jävla förstört.
På något vis kom jag hem, och inte helt slutkörd - som jag hade hoppats på att jag skulle vara, utan jag kom hem mer målmedveten. Fortfarande arg dock, men med en mer posetiv inställning.
Med hjälp av några underbara låtar fick jag tillbaka gnistan mot att slåss emot livet igen.
Jag menar: har jag en gång börjat slåss emot en fiende så kan jag aldrig sluta förrens jag vunnit.
Jag citerar kapten röd:
Vi kommer aldrig, ge upp utan en kamp,
nej du kan inte vända så fort vägen blivit brant.
Å du tar inga order från någon fesen kommendant, låt dom försöka men ditt svar blir millitant.
Man du kommer aldrig, ge upp utan en kamp, nej du kan inte tiga när sanningen blitt genant.
Å du tar inga order från någon fesen kommendant, håll ut min syster.
Håll ut systra mi. Du kan se igenom deras mask och deras leende av plast.
Deras, Botoxhysteri, men är det till en lycka eller last när ditt smajl sitter fast.
För varje dag som passerar, bevittnar man hur någon ung själ havererar.
På grund av något sjukt ideal dom planterat, du är ingen vara man kan reklamera.
Men du vet när dom vill lära dig bli smal utan att banta.
Med så mycket plast i kroppen att dom går att panta.
Men det är inte dig dom vill ha det är dina slantar,
så dom är inga vänner å dom e inga bekanta.
Jag var helt enkelt tvungen att försöka springa bort all min ilska, min besvikelse på livet.
Detta gjorde jag med musiken på hösta volym - ett försök att få bort mina tankar ifrån mitt huvud. Det funkade inte.
Jag hann springa 1km i ren frustration innan jag insåg att "Aha, det är jag som har världens dåligaste kondition, ja. Det hade jag glömt." och därefter gick jag, men jag tog i allt vad jag hade i uppförsbackarna istället.
Det var riktigt kallt och snön yrde, men trots att snöflingorna stack mig som nålar i ögonen så fortsatte jag att gå/springa. Jag har nog aldrig varit så arg eller så målmedveten i hela mitt liv.
Vid ett tillfälle sprang jag förbi en vattenpöl som var formad som ett hjärta.
Jag hann springa 5 steg innan jag av en reflex vände mig om för att sedan stampa i den så vattnet yrde.
Efter det var jag alldeles dyngsur och ännu argare än förut.
På något vis så tror jag att mitt undermedvetna försökte visa hur mitt egna hjärta kände, och jag kan säkert intyga att mitt undermetvetna visade rätt slags känslor.
För mitt hjärta är ganska jävla förstört.
På något vis kom jag hem, och inte helt slutkörd - som jag hade hoppats på att jag skulle vara, utan jag kom hem mer målmedveten. Fortfarande arg dock, men med en mer posetiv inställning.
Med hjälp av några underbara låtar fick jag tillbaka gnistan mot att slåss emot livet igen.
Jag menar: har jag en gång börjat slåss emot en fiende så kan jag aldrig sluta förrens jag vunnit.
Jag citerar kapten röd:
Vi kommer aldrig, ge upp utan en kamp,
nej du kan inte vända så fort vägen blivit brant.
Å du tar inga order från någon fesen kommendant, låt dom försöka men ditt svar blir millitant.
Man du kommer aldrig, ge upp utan en kamp, nej du kan inte tiga när sanningen blitt genant.
Å du tar inga order från någon fesen kommendant, håll ut min syster.
Håll ut systra mi. Du kan se igenom deras mask och deras leende av plast.
Deras, Botoxhysteri, men är det till en lycka eller last när ditt smajl sitter fast.
För varje dag som passerar, bevittnar man hur någon ung själ havererar.
På grund av något sjukt ideal dom planterat, du är ingen vara man kan reklamera.
Men du vet när dom vill lära dig bli smal utan att banta.
Med så mycket plast i kroppen att dom går att panta.
Men det är inte dig dom vill ha det är dina slantar,
så dom är inga vänner å dom e inga bekanta.
Kommentarer
Trackback
