Jag gillar när det regnar, för då blandar människor ihop mina tårar med regndroppar
Ordet ensam börjar ta en överlägset stor del av min hjärna.
Det är som om en dålig ängel på min högra axel viskar det om och om igen i mitt öra, så jag aldrig någonsin glömmer känslan. Och ekot som alltid finns där påminner mig varje dag, hur mycket jag än försöker att inte lyssna.
Idag satt jag i en busskur utanför bowlinghallen i femtio minuter.
Det var bitande kallt medans regn föll från den mulna himmelen, och världen fick vid detta tillfälle en skrämmande gråskala över sig.
Jag letade omkring efter ljus och färger, men den enda gnutta av färg fanns i mina rosa slingor som jag såg i spegelbilden av mig själv i glaset där annonserna sitter.
Jag spelade musik på hög volym, men ibland tog jag ut lurarna och hörde visselpipan ifrån fotbollsmatchen några hundra meter därifrån. Jag undrade vad som hände, men jag kunde inte förmå mig att gå dit, även fast det varit anledningen till att jag kommit.
Men att gå dit själv hade varit som att gå dit naken: jag skulle ha blottat mig för många människor som kände mig, de skulle fått sett vilken ensam och sorglig individ jag egenligen är. Jag kunde bara inte ge dem den tillfredsställensen.
Någonstans under de femtio minuterna insåg jag vilken patetisk människa jag är.
Jag insåg att jag är den vän man inte riktigt har tid att umgås med,
och att det är okej att läma mig ensam.
Jag blandade den uppenbarelsen med andra hjärtskärande saker, tills det blev en soppa.
Detta gjorde att jag satt och skakade samtidigt som enorma tårar rann ned för mina kinder. Folk gick förbi mig, men jag torkade inte ens bort mina tårar från min haka.
Jag satt där, stilla som en staty, medans det droppade från mina ögon i takt med musiken. Jag tappade slutligen känseln i fötterna.
När bussen väl kom var jag så pass genomfrysen och så pass tom, så till och med busschaffören tyckte synd om mig. Jag såg hans undringar och hans ömkan i ögonen när jag suckade fram ett trött "Hej" från mitt uttryckslösa ansikte,
samtidigt som jag visade mitt kort.
"Vad har du tvingats gått igenom?" sa hans rynkade ögon till mig.
Jag hade då tömt ut all min ork, och hade varken tårar kvar att gråta ut eller tankar snurrandes i mitt huvud.
Hela bussresan satt jag och stirrade tomt ut genom fönstret lyssnandes på musik,
och jag såg hur regnet träffade glaset och hur dropparna sedan tävlade om vem som kom ned först.
Den enda tanken jag hade var att dessa regndroppar fungerade på samma sätt som tårar, och det förundrade mig på något sätt. Det var ju faktiskt ganska vackert.
Dessa tankar skrämde mig till viss del, eftersom jag brukar säga att smärta får mig att inse att något varit på riktigt. Men jag har aldrig tidigare tänkt tanken att smärta kan ses som något vackert.
Och vid närmare eftertanke så är smärta något som är så otroligt ärligt, och den ärligheten fångas i den sårades ögon. Konst för mig är när man ser något man aldrig sett förut, och smärta visar sig alltid på olika sätt.
Och det, det är ju faktiskt ganska vackert, eftersom smärta kan borra sig igenom och beröra som ingen annan känsla kan.
Det är som om en dålig ängel på min högra axel viskar det om och om igen i mitt öra, så jag aldrig någonsin glömmer känslan. Och ekot som alltid finns där påminner mig varje dag, hur mycket jag än försöker att inte lyssna.
Idag satt jag i en busskur utanför bowlinghallen i femtio minuter.
Det var bitande kallt medans regn föll från den mulna himmelen, och världen fick vid detta tillfälle en skrämmande gråskala över sig.
Jag letade omkring efter ljus och färger, men den enda gnutta av färg fanns i mina rosa slingor som jag såg i spegelbilden av mig själv i glaset där annonserna sitter.
Jag spelade musik på hög volym, men ibland tog jag ut lurarna och hörde visselpipan ifrån fotbollsmatchen några hundra meter därifrån. Jag undrade vad som hände, men jag kunde inte förmå mig att gå dit, även fast det varit anledningen till att jag kommit.
Men att gå dit själv hade varit som att gå dit naken: jag skulle ha blottat mig för många människor som kände mig, de skulle fått sett vilken ensam och sorglig individ jag egenligen är. Jag kunde bara inte ge dem den tillfredsställensen.
Någonstans under de femtio minuterna insåg jag vilken patetisk människa jag är.
Jag insåg att jag är den vän man inte riktigt har tid att umgås med,
och att det är okej att läma mig ensam.
Jag blandade den uppenbarelsen med andra hjärtskärande saker, tills det blev en soppa.
Detta gjorde att jag satt och skakade samtidigt som enorma tårar rann ned för mina kinder. Folk gick förbi mig, men jag torkade inte ens bort mina tårar från min haka.
Jag satt där, stilla som en staty, medans det droppade från mina ögon i takt med musiken. Jag tappade slutligen känseln i fötterna.
När bussen väl kom var jag så pass genomfrysen och så pass tom, så till och med busschaffören tyckte synd om mig. Jag såg hans undringar och hans ömkan i ögonen när jag suckade fram ett trött "Hej" från mitt uttryckslösa ansikte,
samtidigt som jag visade mitt kort.
"Vad har du tvingats gått igenom?" sa hans rynkade ögon till mig.
Jag hade då tömt ut all min ork, och hade varken tårar kvar att gråta ut eller tankar snurrandes i mitt huvud.
Hela bussresan satt jag och stirrade tomt ut genom fönstret lyssnandes på musik,
och jag såg hur regnet träffade glaset och hur dropparna sedan tävlade om vem som kom ned först.
Den enda tanken jag hade var att dessa regndroppar fungerade på samma sätt som tårar, och det förundrade mig på något sätt. Det var ju faktiskt ganska vackert.
Dessa tankar skrämde mig till viss del, eftersom jag brukar säga att smärta får mig att inse att något varit på riktigt. Men jag har aldrig tidigare tänkt tanken att smärta kan ses som något vackert.
Och vid närmare eftertanke så är smärta något som är så otroligt ärligt, och den ärligheten fångas i den sårades ögon. Konst för mig är när man ser något man aldrig sett förut, och smärta visar sig alltid på olika sätt.
Och det, det är ju faktiskt ganska vackert, eftersom smärta kan borra sig igenom och beröra som ingen annan känsla kan.
Kommentarer
Trackback
